Det faktum att Bibeln (eller Jesus) inte ger någon direkt uppmaning att bilda kloster kan inte tas som argument mot. Lika lite som Bibeln eller Jesus inte uppmanat oss att ha konferenser med talare för att uppbygga och stärka varandra, eller att ha bibelskolor. Det finns inte skriftstöd för detta heller. Eller mycket annat som vi gör i församlingar och kyrkor idag.
MEN: ett liv i avskildhet, när man drar sig tillbaka för bön och studier, för att möta och tjäna Gud, och där man lever asketiskt, och i celibat, det finns det stöd för i form av förebilder i GT och NT. Och några av Jesu ord kan ses som grund för liv i celibat, och liv i fattigdom, och att söka leva ett fullkomligt (heligt) liv. I Gamla Testamentet talas det om att avge ett nasir-löfte. 4 Mos 6:1-21. ”Om en man eller en kvinna avlägger ett löfte, ett nasirlöfte, att avskilja sig för HERREN…”, Simson, och Samuel var två nasirer. En Nasir var helgad åt HERREN. ”Så länge hans nasirtid varar är han helgad åt HERREN” (v 8). En nasir avstod från vin och starka drycker, klippte inte skägget eller håret, och fick inte röra döda kroppar (eftersom nasiren ansågs rituellt helig). I den judiska mellantestamentliga tiden finns också nasirer nämnt, t.ex i Makabeerboken (3:49), och Josephus nämner dem också.
Apostlagärningarna 20:21-26 nämner fyra män som avgett nasirlöfte, och som Paulus betalade offergåvorna för. Så nasirlöftet användes även av urkyrkan. Man kan även läsa ut att Paulus själv avgett ett nasirlöfte, och deltog i renandet och templet för att bära fram offer.
Andra förebilder som bidragit till utvecklingen av klosterliv och munkväsende är de gammaltestamentliga profeterna, som förde ett asketiskt liv: Samuel, Elijah och Elisa. Se särskilt Elijah som levde 2 år i en grotta i öknen, ”bar en hårmantel och hade en lädergördel om höfterna” (2 Kungab. 1:8) och fick mat från korpar.
GT talar också om profetkommuniteter (profeter med profetlärjungar som levde tillsammans). (2 Kungab. 2:1-12) Qumran är också en grupp med människor som levde i ett klosterliknande liv, kombinerat med profetskola.
Den största förebilden är förstås Johannes Döparen, som setts som en kombination av Nasir och profet. Han levde asketiskt, och levde i öknen. Han hade bar ”kläder av kamelhår och hade ett läderbälte om livet” (Matt 3:4). Och han hade också lärjungar som följde honom. Ängeln förebådade att Johannes skulle leva som en nasir när han säger: ”Ty han skall bli stor inför HERREN. Vin och starka drycker skall han inte dricka, och redan i moderlivet skall han bli uppfylld av den heliga Ande”. I GT var det normalt bara profeterna som blev uppfyllda av den helige Ande. Jesus säger i Matt. 19:10-12 ”Det finns andra som för himmelrikets skull inte gifter sig”.
Paulus argumenterade i 1 Kor 7:7-8 för idealet att leva ogift, och såg det som en gåva från Gud. Jesus säger i Mat 19:16-22 ”Om vill du vara fullkomlig, sälja allt du äger och ge åt de fattiga”. I bergspredikan (Matt 5:48) uppmanas vi: ”Var fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig”.
Att leva ett heligt, fullkomligt liv är också ett av Bibelns grundbudskap, se t.ex 1 Petr 1:12-16: ”Liksom han som har kallat er är helig, skall ni föra ett alltigenom helgat liv. Det står skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig” Jesu själv drog sig undan i öknen i 40 dagar efter sitt Johannesdop.
Jesus levde fattigt, och utan bostad. När han skickade ut de 72 lärjungarna skulle de leva fattigt och inte ta med sig annat än sina kläder, en stav, och sina sandaler. Paulus drog sig undan efter sin omvändelse till Arabien (motsvarar dagens Saudi-Arabien), i tre år.
Den första kristna kyrkan, urkyrkan i Jerusalem, levde i en kommunitet: ”Alla troende var tillsammans (=communion på latin), och allt vad de ägde hade de gemensamt” (Apostlag. 2:44) Man kan även se änkornas liv i urkyrkan, där de helt och hållet ägnade sig åt tjänst för Gud, som en förebild för monastiskt liv.
Så kan vi se att Bibeln (GT och NT) genom förebilder som levde avskilt och asketiskt (sträv mantel med läderbälte, enkel mat), och var helgade åt HERREN, såsom Elijah, Samuel, Johannes Döparen, vidare genom Jesus och Paulus ord om celibat och fattigdom, Jesus uppmaning att ”var fullkomlig”, samt genom deras exempel att dra sig undan i öknen har lett till en utveckling av att leva ett avskilt liv för Gud, med fattigdom, celibat och bön. Detta har med tiden utvecklats till klosterväsende och olika kommuniteter med olika inriktning.
En bidragande faktor sägs vara att många kristna flydde ut i öknen under förföljelsen, och då sökte stöd för livet där i Skriften. Det andliga livet i det monastiska livet bygger också på det judiska andliga livet, och det gudstjänstliv som urkyrkan fortsatte: Man bad regelbundet vissa tidpunkter dygnet runt, man läste Psaltaren regelbundet. Psaltaren var de första judarnas och de första kristnas bönbok, och är väl så för många ännu idag. I judendomen skulle man be när man vaknade, och innan man somnade, man skulle be i sitt hem, och när man var ute ”på vägen”, dvs vid vissa tidpunkter på dygnet. Detta följde de första kristna, ”Petrus och Johannes var på väg upp till templet vid tiden för bönen man ber vid nionde timmen” (Apostlag. 3:1). Enligt Ps. 119:164 bad man 7 gånger per dygn.
Att använda fysiska ”redskap” t.ex böneband med knutar, i bönelivet har också judiska förebilder. Judarna använde band med små lådor med ett bibelord som de band kring pannan, och kring armen som påminnelse om att HERREN vår Gud, och han är en, samt att vi skall älska honom. (se 5 Mos. 6:4-9). Munkarna som bad Psaltaren flera gånger i streck och använde böneband med knutar för att hålla reda på hur många gånger det bett den aktuella bönen, tex. ”Herre, Jesus förbarma dig över mig”. Böneknuten var knuten i form av ett kors som påminnelse om korset.
Och har ni tänkt på att ordet Gudstjänst, det betyder just tjänst för Gud, att tjäna Gud i templet med lovsång, tillbedjan och bön. Avguderi heter på Hebreiska ”Avodah Zarah”, vilket betyder ’främmande tjänst’, dvs tjänst åt främmande gudar. Det monastiska livet är alltså en enda lång Gudstjänst.
Men det är inte för alla, eller med Paulus ord: ”Var och en har sin gåva från Gud, den ene av ett slag, den andre av ett annat”.