(Föredrag hållit vid några olika samlingar, bla på Lärjungagården)
Ämnet för dagen fångar den dubbelhet som finns i att leva som kristen, som Guds folk, i världen, i samtiden.
Vi ska se lite på dessa två sidor, utifrån Bibeln och med några exempel från kyrkohistorien.
Å ena sidan: att vara en kristen är att vara en gäst och främling, att vara på väg, en pilgrim på resa mot ett annat mål, att vara på en tillfällig plats, där man inte har full arvrätt.
Å andra sidan: att vara en kristen är att leva i världen, i samtiden, det är att gå ut i världen, till alla människor, i alla kulturer och sub-kulturer och inte isolera sig som eremiter.
Här finns det både fällor och diken att hamna i, vilket också kristna i kyrkan gjort genom tiderna.
Om vi börjar i Gamla Testamentet, där drar Abraham ut ur Haran, på Guds order, till Kanaan som ”gäst och främling”, och sedan slutar Guds folk, Abrahams, Isaks och Jakobs folk, som främlingar i Egypten.
Att vara främling var något som Israeliterna, identifierade sig med, vi kan se det i att Mose fick en son som han gav namnet Gersom (Främling).
Gud valde Israeliterna, till att vara hans egendomsfolk, hans avskilda, helgade åt HERREN: SFB Deuteronomy 7:6 Ty du är ett heligt folk inför HERREN, din Gud. Dig har HERREN, din Gud, utvalt att vara hans egendomsfolk framför alla andra folk på jordens yta. (Deu 7:6 SFB)
Därmed kom Israeliterna att se sig som ett särskilt folk, satta åt sidan av för Honom, ett hans egendomsfolk, avskilda från andra folk, annorlunda än andra folk, och främlingskapet blev en del av deras identitet.
Denna identitet, att vara främling har också vi kristna övertagit, vi är ju inympade i det judiska trädet! Mer om det senare.
Några ord om Främlingskap i Bibeln.
I GT förekommer ordet främling över 180 gånger. גֵּר (Gen 23:4 WTT), ordet betyder tillfälligt boende, utan egna ärvda rättigheter, utan arvsrätt, utan rättigheterna de ev. har är givna (av חֶ֧סֶד nåd/kärlek)
Och senare när de är tillbaka i Kanaans land får de bud att inte vränga rätten för främlingen, utan ge främlingen som bor ibland dem (Israeliterna) samma rätt som dem själv i samhället. Det visar att de värdesatt främlingens särskilda situation, och att det kräver särskilda rättigheter som en främling normalt inte har.
SFB Exodus 23:9 En främling skall du inte förtrycka. Ni vet själva hur främlingen känner det, eftersom ni har varit främlingar i Egyptens land.
(Exo 23:9 SFB)
SFB Numbers 15:16 Samma lag och samma rätt skall gälla för er och för främlingen som bor hos er.”
17 Ty HERREN, er Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den Gud som är stor och väldig och inger fruktan, som inte är partisk och inte tar mutor.
18 Han skaffar den faderlöse och änkan rätt, han älskar främlingen och ger honom mat och kläder.
19 Också ni skall älska främlingen för ni har själva varit främlingar i Egyptens land.
(Deu 10:17-19 SFB)
En liten utvikning:
När jag förberedde mig hittade jag en intressant vers i Psaltaren. Psalmisten kommer inför Gud med sin bön, i en anda av ånger och uppgivenhet, medveten att han inte har rätt att kräva något av Gud, men använder ett märkligt argument:
13 Hör min bön, HERRE, lyssna till mitt rop. Tig inte vid mina tårar, ty en främling är jag hos dig, en gäst som alla mina fäder (Psa 39:13 SFB)
Här menas att Psalmisten åberopar rätten för en främling att bli väl emottagen, dvs en vädjan utan laglig rätt!
Nya Testamentet
Jesus självar hänvisar också till främlingskapet som en identitet hos sig själv:
Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. (Mat 25:35 SFB)
Till Främling kopplas ofta ordet Gäst, och i judisk tradition är gästfrihet, att bjuda in en främling som gäst en mycket viktigt rättfärdighetsbud, jmf
SFB Hebrews 13:2 Glöm inte att visa gästfrihet, ty genom gästfrihet har somliga fått änglar till gäster utan att veta om det. (Heb 13:2 SFB)
En nyckel för att förstå vad främlingskapet är för oss kristna är Trons kapitel.
B Hebrews 11:1 Trons kapitel
Här berättas om Abel, Hanoch, Noah, Abraham mm.
8 I tron lydde Abraham, när han blev kallad att dra ut till det land som han skulle få i arv, och han begav sig i väg utan att veta vart han skulle komma.
9 I tron levde han som främling i det utlovade landet. Han bodde i tält tillsammans med Isak och Jakob, som var medarvingar till samma löfte.
10 Ty han väntade på staden med de fasta grundvalarna, den som Gud har format och skapat.
11 Genom tron fick också Sara kraft att bli mor för en avkomma fast hon var överårig. Hon litade på honom som hade gett löftet.
12 Därför fick också en enda man barn, talrika som stjärnorna på himlen och oräkneliga som sandkornen på havets strand, detta trots att han var så gott som död.
13 I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden.
14 De som talar så visar därmed att de söker ett hemland.
15 Om de hade menat det land som de gått ut ifrån, hade de tillfälle att vända tillbaka dit.
16 Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud, ty han har ställt i ordning en stad åt dem.
38 Världen förtjänade inte att hysa dem. De irrade omkring i öknar och på berg, i grottor och hålor.
39 Och fast alla dessa hade fått vittnesbördet att de trodde, fick de inte det som var utlovat.
40 Ty Gud har förutbestämt något bättre åt oss: först tillsammans med oss skall de nå målet.
Vad kan vi dra för slutsats av detta?
Ja, som kristen, eller som Guds folk, så är vårt yttersta hem inte här och nu, denna världen är tillfällig, inte bestående utan vi söker ett bättre land, ett evigt bestående hem, Där vi inte längre kommer vara främlingar och gäster.
Som Lina Sandell skriver i sin psalm (322):
Jag är en gäst och främling som mina fäder här, mitt hem är ej på jorden, nej, ovan skyn det är. Där uppe bor min Fader i härlighet och ljus, där ville jag ock vara uti min Faders hus.
Och det finns fler psalmer på det temat: 546:4
Jag är en pilgrim som ibland blir trött på levnadsvägen, Dock vill jag söka livets land, i bön och möda trägen
Här finns det ingen säker ort, men bortom mörka gravens port
Min fristad finns belägen.
Även detta med att vandringen är hård och osäker är ett tema som också har biblisk bakgrund:
Vi får en aning om det från Jesu ord:
SFB Matthew 8:19 Då kom en skriftlärd fram och sade till honom: ”Mästare, jag vill följa dig, vart du än går.”
20 Jesus sade till honom: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget att vila huvudet mot.”
21 En annan av hans lärjungar sade till honom: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far.”
22 Jesus svarade: ”Följ mig, och låt de döda begrava sina döda.”
(Mat 8:19-22 SFB)
Här pekar Jesus på att vi som kristna inte har en varaktig stad, omsorgen om denna världens relationer och ansvar får inte hindra oss från vårt fokus: vi är på väg till himmelen, vi har andra relationer utöver mänskliga.
Jesus sade också att vi kommer bli förföljda, och han skickade sina lärjungar ut på vägen utan sandaler eller matsäck, som en profetisk förebild på hur det kristna livet kommer vara för många som vill följa Jesus.
Hur skall vi då leva, som gäster och främlingar, på väg mot ett annat mål`?
Leva i världen men inte av världen
Här tror jag att Paulus ord ger anvisningar:
Rom 12:1-2 : frambär era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudtjänst,
Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott, och fullkomligt, och som behagar honom.
Detta förstår jag som att en levande tro manifesteras, realiseras i verkligheten (vi skall bära fram våra kroppar, dvs vi skall kroppsligen leva ut vår tro) genom att vi lever på ett sätt som behagar Gud, vi lever i samhället, i världen, men vi lever inte av världen, vi anpassar inte vårt sinne efter världens sinne.
Jesus ger ytterligare vägledning i Bergspredikan och särskilt i Saligprisningarna: härifrån hämtas de kända orden att vi skall vara salt och ljus i världen.
2 Då började han tala och undervisa dem:
3 ”Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.
4 Saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade.
5 Saliga är de ödmjuka, de skall ärva jorden.
6 Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade.
7 Saliga är de barmhärtiga, de skall få barmhärtighet.
8 Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud.
9 Saliga är de som skapar frid, de skall kallas Guds barn.
10 Saliga är de som blir förföljda för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.
11 Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för min skull.
12 Gläd er och jubla, ty er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er.
13 Ni är jordens salt. Men om saltet förlorar sin sälta, hur skall man då göra det salt igen? Det duger bara till att kastas ut och trampas ner av människor.
14 Ni är världens ljus. Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg.
15 Inte heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljushållaren, så att det lyser för alla i huset.
16 Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen.
(Mat 5:2-16 SFB)
Det är tydligt att vi skall inte dölja oss, dra oss undan, leva bakom skyddade murar, vi är inte eremiter, Det är inte det som främlingskapet innebär.
Det intressant är att Paulus fortsätter Rom 12 med en uppräkning på hur vi skall leva ut vår gudtjänst (tro):
SFB Romans 12:1 Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst. (Rom 12:1 SFB)
Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.
3 Ty i kraft av den nåd som jag har fått säger jag till var och en bland er: ha inte högre tankar om er själva än ni bör ha utan tänk förståndigt, efter det mått av tro som Gud har tilldelat var och en.
4 Ty liksom vi i en kropp har många lemmar och alla lemmarna inte har samma uppgift,
5 så är vi, som är många,en kropp i Kristus, men var för sig är vi varandras lemmar.
6 Vi har olika gåvor alltefter den nåd som vi har fått. Den som har profetians gåva skall profetera i överensstämmelse med tron.
7 Den som har gåvan att tjäna skall tjäna i sin uppgift. Den som undervisar skall undervisa i läran.
8 Den som förmanar skall göra det i den uppgiften. Den som delar ut gåvor skall göra det utan baktankar. Den som leder församlingen skall
vara nitisk, och den som utövar barmhärtighet skall göra det med glatt hjärta.
9 Älska varandra uppriktigt. Avsky det onda, håll fast vid det goda.
10 Var innerligt tillgivna varandra i broderlig kärlek. Överträffa varandra i ömsesidig hedersbevisning.
11 Var inte tröga när det gäller nit, var brinnande i anden, tjäna Herren.
12 Var glada i hoppet, tåliga i lidandet, uthålliga i bönen.
13 Hjälp de heliga med vad de behöver. Var ivriga att visa gästfrihet.
14 Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte.
15 Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter.
Det betyder ju att vi skall vara empatiska, utåtriktade mot våra medmänniskor!
16 Lev i endräkt med varandra. Tänk inte på det som är högt utan håll er till det som är ringa. Var inte självkloka.
17 Löna inte ont med ont, sträva efter det som är gott inför allamänniskor.
18 Håll fred med allamänniskor så långt det är möjligt och beror på er.
19 Hämnas inte, mina älskade, utan lämna rum för vredesdomen. Ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren.
20 Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta, om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödande kol på hans huvud.
21 Låt dig inte besegras av det onda utan besegra det onda med det goda.
(Rom 12:2-21 SFB)
Lite från kyrkohistorien
Genom kyrkohistorien har dessa teman plockats upp och förfinats.
Den tidiga munkrörelsen plockade upp fattigdomsidealet, och de bosatte sig i öknen, levde fattigt och torftigt och förnekade denna världens goda, och kritiserade även kyrkans ledning och dess biskopar som levde i välstånd och överflöd.
Franciskanerna på 1200-talet plockade också upp detta ideal, och mennoniterna, och varför inte nämna Jesus-folket. Och alla dessa har också i sin fattigdom varit utåtriktade i kärlek till medmänniskan!!
Men ibland gick det så långt att de blev en ytterlighet, och vissa hamnade i ett dike: i fornkyrkan fanns det, fr.a. i Syrien, många kristna som menade sig förkasta ”världen”, när det egentligen var…”samhället” de färkastade – t.ex. så förbjöd de folk att gifta sig, eftersom det, menade man, hörde till världen och den gamla, fallna ordningen; i Kristus hade det kommit ett nytt sätt att leva.
Missriktad försök att fly det onda
Men strävan att fly det onda kan bli missriktad, om man tror att det onda finns i det värdsliga samhället som sådant. Det onda finns ju inom oss, eller snarare benägenheten/förmågan att åtrå det onda och göra det onda finns inom oss (och samtidigt finns inom oss det goda, förmågan/benägenhet bluehost att längta efter att göra gott, denna dubbelhet kallas i judisk tradition יצר הרע ויצר הטוב instinkt, natur, impuls till det goda eller det onda) Vi undkommer det inte genom att isolera oss fysiskt, och förbjuda vissa företeelser som film, dans, teater, som tidigare väckelserörelser gjort.
En biblisk syn på den fysiska världen och samhället är väl snarare att den är en del av den kosmiska striden, men att den är lagd under dess rättmätig Konung, Herren Kristus.
Vi skall befinna oss I denna värld, och i denna samtid. Vi skall inte isolera oss från den, gömma oss, utan där skall vi vara ljus, salt, godhet, kärlek, frid, allt det som Jesus räknar upp i Saligprisningarna, och Paulus nämner i Rom 12.
Det goda som finns i världen får brukas av oss, även om vi som gäster och främlingar vet att vi är på väg till ett annat rike, som inte är av denna världen, utan som är evigt och bestående. Denna världen är ju endast tillfällig och förstörbar.
Vi skall veta att inte fästa oss vid det goda här i livet, och tro att det är det yttersta goda.
När bibeln talar om världen och köttet menas ju egentligen den syndfulla naturen, det onda begäret som finns hos människan.
Det kan vi t.ex se i vad Petrus skriver:
SFB 1 Peter 2:11 Mina älskade, jag uppmanar er som främlingar och gäster att hålla er borta från de köttsliga begären som för krig mot själen. (1Pe 2:11 SFB)
Avslutande ord
Vi är gäster, dvs tillfälligt boende i en värld som kommer förgås, vi tillhör ett evigt rike som skal bli vårt eviga hem.
Vi är främlingar, i den meningen att de flesta riken och människor inte känner och inte tillhör Gud, och förstår oss inte, de ser oss som annorlunda, kanske märkliga varelser.
Och ibland blir främlingskapet så stort att vi förföljs och hånas.
Men låt oss inte söka upp martyrskap och lidande. Det skall inte vara självpåtaget för att bevisa oss vara rätta lärjungar. Kommer det så får vi stå upp för vår tro och vårt främlingskap med Guds hjälp, och trösta oss med att vi har ett hem där:
”Guds tabernakel står bland människorna, och han skall bo hos dem och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem.
4 Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta.
(Uppb 21:3-4 SFB)
PS. Detta med att i tider av bördor, bekymmer, oro, förföljelse mm tänka på att vi är på väg mot himmelen har under alla tider varit en stor tröst för Guds folk, idag kan jag känna att vi talar för lite om Himmelen, där vi vara fullvärdiga Söner, och slutligen skall få total upprättelse.