Inlägg på Aletheia – 2010-02-16
Jag har ingen pastorstjänst, men upplever en kallelse från den Högste att ge av det jag fått, och förvalta det genom att dela med mig av det jag sett.
Jag har under 5 år på heltid studerat hebreiska och arameiska, samt de hebreiska skrifterna, Talmud, Mischna, Ben Sira, och Qumran-skrifterna, samt Halacha, och lite Aggada, bl a i Jerusalem för några av de mest lärda i världen i dessa områden. Dessutom har jag studerat teologi av ”västerländskt snitt” i tre år.
Jag är villig att dela med mig, men delar säkert inte era uppfattningar i en del andra frågor (som inte är under debatt här). Och jag tror inte heller att det nödvändigt att vara överens i alla frågor. En del frågor är ’adiaphora’.
Min uppfattning är att den sanna Kristendomen är inympad i det sanna olivträdet. Det betyder att Gud den Högstes vilja var att Judendomen skulle blomma ut i en förnyad uppenbarelse: att nu även hedningarna skulle få del av Guds barmhärtighet och nåd, genom Jesus som Messias.
Inom judendomen fanns det flera riktningar, grupper: sadducéerna, fariséerna och esséerna
Jesus samlade lärjungar omkring sig, och man kan bäst placera honom och hans lärjungar bland en av de judiska grupperna, den fariseiska, även om Jesus och hans lärjungar var kritiska till mycket som fariseerna och prästerna i Templet gjorde och stod för. Jesus fokuserade i stället på de ”fattiga i anden”, det enkla folket, ibland kallade ”Am Ha-aReTz”, landets folk.
Jesus och hans lärjungar var judar, och de gick regelbundet till Templet. Om man med jude menar en person som genom födsel eller omvändelse tillhör det folk som tillber Gud som bor i Templet i Jerusalem, så var de judar!
Den fariseiska judendomstolkningen var en prästerlig judendom (dvs prästernas tjänst i rituell renhet och tempeloffer var central), men det var en judendom för folket. Fariseerna själva var oftast inte präster själva.
Fariseerna praktiserade judendomen i vardagen, och koncentrerade sig på att få sig själva och folket att leva rituellt rent. De använde principen ”att sätta ett staket runt lagen”: dvs om det finns ett bud (el förbud) så sätter man ett staket långt ifrån gränsen för att minimera risken att begå en överträdelse. Ett exempel från vår tid kunde vara: Du skall inte begå äktenskapsbrott: staketet blir att man inte får vistas ensam i samma rum som någon av motsatt kön.
På så sätt uppstod traditionen att skapa regler och förordningar (HaLaCha, הלכה som betyder Gående/walking, dvs regler för hur man skall vandra trons väg).
En stor del av fariséernas halacha gäller renhetsregler för mat, dryck och kärl i hushållet. Ursprungligen gällde reglerna för prästerna och besökare inom Templet (inom Tabernaklets läger). Prästerna krävde inte att dessa regler följdes av folket utanför Templet.
Men fariséerna tolkade dessa att gälla även utanför Templet i alla fall inom Jerusalems murar.
Någon har sagt att fariséerna försökte få alla israeler att leva som om de vore präster. De organiserade grupper av människor som kunde leva tillsammans i renhet och med helt KoSher måltider. Begreppet farisée (parush) kommer från ett ord som betyder avdela, avskilja.
Det övriga folket kallades Am HaaReTz (landets folk), inte så väl sedda av fariséer och sadducéer.
Av dessa tre grupper överlevde två trostolkningar som i stort sett stammar ur den fariseiska: de messiastroende, och de skriftlärde rabbinernas. Hur gick det till?
I judendomen var Templet centralt, och särskilt försoningen som skedde genom offer. Simon den rättfärdige, överstepräst (c 200 d tidsålder), sade ”På tre ting står (existerar) världen: På Torah, på Templetjänsten (’aVoDa) och på kärleksgärningar.”
שמעון הצדיק היה משירי כנסת הגדולה הוא היה אומר על שלשה דברים העולם עומד על התורה ועל העבודה ועל גמילות חסדים: (Pirkei Avot 1:2).
Templet, den rituella renheten i Templet och tempeltjänstens offer var oundgängliga för Israels relation till sin Gud. Gud bor i sitt Tempel, där manifesteras att ”Han är Israels Gud och de är hans folk”.
När Templet störtades blev huvuddelen av prästerna som tjänade där förgjorda. Sadducéerna vars liv också kretsade kring Templet försvann i historiens glömska. Likaså Esséerna.
En av de få överlevande var Rabbi Johanan ben Zakkai, som framstod som den kvarvarande ledaren för den fariseiska riktningen.
Genom honom blev judendomen förvandlad från fariseisk till rabbinsk judendom (teologiskt mycket nära varandra).
När Templet revs år 70 uppstod en avgörande fråga för de skriftlärde: Hur skall nu folket få försoning för sina synder?
För de rabbinska arvtagarna till fariséerna så låg det nära till hands att utifrån skriftställen om att Offer utan ånger är värdelösa, nu börja betona hjärtats omvändelse och ånger, och att i stället för Templet och Tempeltjänsterna nu i stället fokusera på de renhetsregler som gällde inom Templets läger, men nu överallt där rättrogna samlas.
Rabbi Johanan ben Zakkai tolkade Templets förfall och offrens upphörande som Guds antydan att något annat nu skulle ersätta Tempeltjänsten:
”En gång när Rabban Johannan ben Zakkai kom mot Jerusalem, följde Rabbi Joshua efter honom och såg Templet ligga i ruiner: ”Ve oss! ” utropade Rabbi Joshua, ”att denna plats, där Israels missgärningar försonades, nu är skövlad!” ”Min son”, sade Rabban Johanan till honom: ”var inte ledsen, vi har en annan försoning lika effektiv som den [gamla]. Och vad är det? Det är kärleksgärningar, såsom det är skrivet: ”Ty jag önskar kärlek (חסד CheSeD) och inte offer” (Hosea 6:6) (Avot of Rabbi Nathan 4).
Så kan man se att fariseernas fokus att göra varje Israel till en präst banat vägen för en ny judendomstolkning.
Jesu lärjungar tolkade också sin judendom, men utifrån ett annat paradigm. De predikade ett budskap till hela folket.
”Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort både till Herre och Messias”. (Apg 2:36) (jag utelämnar det stora temat om Jesu offer som ersätter Tempeloffret).
Och detta predikade de utifrån Tempelberget, Herrens berg.
Två judendomstolkningar, två grenar på det judiska folkets tro och relation med Gud, har levt vidare.
För mig är det därför viktigt att om vi som kristna behöver hjälp med tolkning av vår kristna tro, så skall vi gå till våra judiska rötter i Skrifterna, samt i de judiska skrifterna som var strax före (t.ex Apokryferna, eller Ben Sira) eller samtida med Jesus (Qumranskrifterna) för att hitta tolkningsnycklar för vår förståelse av kristna begrepp såsom Nåd, Kärlek, Sanning, Tro, Omvändelse, Hopp, Förlåtelse, Försoning, Nitälskan, Herrens Fruktan (Fruktan för Gud), Vishet, Helgelse, Dop, Nattvard, Guds Namn.
Å andra sidan betyder det också, och detta är viktigt (!) att den rabbinska judendomen (efter år 70) har inte tolkningsföreträde till de judiska, hebreiska begreppen och Skrifterna. Vi äger dem lika fullt, och har åtkomst till dem genom våra judiska lärofäder, Jesu lärjungar, inkl Paulus.
Den senrabbinska judendomen skapade en tolkningstradition efter skiljsmässan från den Messianska judendomen i form av Talmud (200-500 d tidsålder) t.ex Baraita, Gemara, Halacha, Aggada mm (Delar av Talmud, t.ex Mischna har muntliga rötter från Jesu tid.)
Den Messianska judendomen skapade också en tolkningstradition, dels i de nytestamentliga skrifterna, och dels i tidiga messianska skrifter, t.ex Didache ca 40-70 d tidsålder, och senare i de tidiga de kristna kyrkofäderna (100-250).
Ur tolkningssynpunkt kan man jämställa senare kyrkofäder med senare rabbinska skrifter, båda är arvtagare och uttydare till respektive judisk gren.
Kristendomen, och den kristna Kyrkan, har utvecklats och förändrats mycket sedan den messianska epoken (30-100 d tidsålder).
Rabbinsk Judendom, och särskilt den ortodoxa judendomen har utvecklats och förändrats mycket sedan den fariseiska epoken (0-70 d tidsålder)
Vi som söker få en fullare förståelse av vår kristna tro gör ett kardinalfel om vi tror att vi kan gå till nutida ortodoxa judendomen och få uppenbarelse över den messianska judendom som lärjungarna levde i.
Lika lite skulle en nutida jude hitta sina judiskt rabbinska rötter genom att gå till nutida pingstförkunnelse, eller trosförkunnelse, eller lutherdom för den delen.
Skall vi hitta VÅRA judiska, hebreiska rötter behöver vi gå till roten i vår gren, till de nytestamentliga skrifterna (och de känner vi nog), till Tanach (GT), till Didache, till Ben Sira, Apokryferna, Qumran, , och t.o.m till de tidiga kyrkofäderna, som i många stycken uppvisar en förbluffande när het till de judiska källorna.
Det är intressant att ibland också kika i senare judiska skrifter, särskilt Mischna, men även Talmud, t.ex i Baraita, Gemara och Aggada. Men då skall vi veta att vi är utanför vår egen trosmässiga grund, de är ju mer ren parallell mot kristendomens senare andliga litteratur, t.ex senare kyrkofäderna.
!שלום לכולכם
פאר בן הרמון