Jag som är uppväxt in den lutherska svenska kyrkan, och studerade teologi och hebreiska i slutet av 70-talet, och början av 80-talet, är van vid att de som drevs av en hängiven tro på Gud, och var karismatiska, eller frikyrkliga, hade en negativ inställning till teologiska studier.
Jag minns ett samtal från en broder som var aktiv tillsammans med mig i S.E.S.G (nuvarande Credo), och som sedermera gick med i Livets Ord.
Jag fick stipendium från staten Israel att åka till Hebrew University för att studera Hebreiska, Qumranlitteratur, Mishna, Ben Sira m.m. Brodern varnade mig för mer studier. För mycket studier var farligt för tron.
Idag har en omsvängningen skett vilket är intressant, och bådar gott för kristenhetens framtid i Sverige. Vad jag kan se har många nya teologer inte studerat på klassiska lärosäten som Uppsala eller Lund, utan på Livets Ords Univ, Örebromissionen och/eller utländska universitet. Tyvärr har jag inte lika stort hopp för de som från svenska kyrkan studerar teologi på svenska lärosäten (Uppsala, Lund). Kanske ligger framtiden för kommande generationer svenska teologer i studier utomlands? Jag blir sporrad att själv ta upp mina studier igen, när jag läser dessa bloggar.
Det jag i så fall skulle vilja fortsätta med är ett ämne som berörts på några bloggar jag sett: den kristna kyrkans/församlingens och den kristna trons framväxt i den judiska miljön. Jesus var jude. Apostlarna var judar. Den första församlingen bestod till största delen av judar som kommit till tro på Jesus som Messias. (Men många av dem var tillresande från andra länder, och en del av dem hedniska proselyter (till judendomen) som valt att hålla sig till en judisk tro utan att vara av judisk börd).
Jesus och apostlarna levde med moseböckerna, psalmerna och skrifterna (tanach) som sin ”bibel”. De kunde hebreiska, de talade arameiska, och på det tiden talade också judarna, speciellt de från Galiléen, dåtidens ”lingua franca”, grekiska. Ofta citerar de från LXX (Septuaginta) i stället för att citera den hebreiska texten (som sedermera kodifierades av masoreterna). Men deras föreställningsvärld var hebreisk, judisk, även om den var påverkad av den begynnande helleniseringen. Nya testamentet har till största delen skrivits på grekiska. Men de andliga, kulturella, och sociala begrepp som Jesus och apostlarna använder har sin grund, sin konnotation från en hebreisk-judisk föreställningsvärld.
Med detta vill jag säga att det är mycket fruktbart att söka paralleller, och referenser i samtida, eller mellantestamentliga hebreiska eller arameiska skrifter (GT apokryferna, Qumran etc) för att förstå, eller belysa något i Nya testamentet. T.o.m kan man i Mishna, i Talmud och i targumerna hitta ord och företeelser som ökar förståelsen och djupet i nytestamentliga begrepp. Självklart är också Gamla Testamentet en källa att ösa ur, men det är ’sine qua non’.
Det sägs att Ben Sira (Syraks bok) alluderas till på över 100 ställen i Nya testamentet. (har ej själv sett grundreferensen till detta…) Jag skall försöka ge några exempel på vad jag menar i några framtida inlägg. I mån av tid… Är rätt upptagen av familj, företag, politik mm.
Ett sådant exempel: Vad betyder det när Jesus säger: ”Där två eller tre är församlade i mitt NAMN, där är jag mitt ibland dem”. Eller: Vad är kopplingen mellan Ande, Vind, Frihet å ena sidan, och trångmål, betryck, förtryck, hinder å andra sidan?
Eftersom jag är filolog (hebraist) i första hand, så blir det ofta filologiska studier först, och sedan en teologisk analys baserat på den filologiska studien. När jag säger ’judisk’ så menar jag inte judisk i meningen nutidens judendom.
På Jesu tid fanns flera judiska rörelser: Fariséerna, Sadducéerna, Eséerna, och säkert fler som inte var lika tydligt särskilda. Jag ser kristendomen som en ny judisk rörelse, som utvecklats genom tiderna. Lika mycket som Fariséerna judendom utvecklats till nutidens judendom (som i sin tur har många olika riktningar).
På så sätt kan man säga att dåtidens judendom gett upphov till två grenar: den fariseiska till dagens judendom, och den messias/kristustroende till dagens kristendom (som i sin tur har många riktningar…). I den kristna grenen är de messiastroende judarna en viktig grupp, och vi som är messiastroende (=kristna) av hedniskt ursprung är inympade ”judar” så att säga.
I kristenheten finns många tecken kvar som pekar på vårt judiska ursprung: Söndagen är den första dagen i veckan (lördagen, sabbaten är den sjunde dagen). I liturgisk/”andlig” bemärkelse börjar dagen på judiskt sätt redan kvällen innan. Helgsmålsbönen på lördag kväll ringde in vilodagen (jmf psalmen 143, ”Det ringer till vila, och veckan går ut, Guds sabbat sig nalkar, och mödan har slut.” (på vissa ställen gör mans så fortfarande).
En gammal kristen tradition är att man döptes på 8:e dagen efter födelsen (jmf judiska pojkar som omskars på 8:e dagen). På västkusten var det förr tradition att pojkar inte klipptes förrän man fyllt tre år. Samma tradition finns i judendomen. (Bakgrunden är att man enligt ett ställe i GT inte skulle plocka frukten av ett träd de tre första åren, och ett skriftställe som säger att ”Mannen är som ett träd på fältet”).
Jag har gett några udda exempel, självklart finns det mer uppenbara, som t.ex att Psaltaren var och är både kristendomens och judendomens viktigaste bönbok. Eller att den grundläggande Gudstjänstordningen i både judendom och kristendom är: bön, psalmer och lovsång, skriftläsning, och predikan. Vidare användningen av ett liturgiskt rum, med altare, rökelse, Eller att man har delat in bibeln i ett antal stycken som man läste i en speciell följd veckovis och utlade under predikan.
Eller ännu mer grundläggande: Det finns EN Gud (som är Skaparen) som vi tillber och ärar.
Jag vill låta detta inlägg vara en början på ett tema enligt rubriken. Men jag vill betona att det inte kommer vara några romantiska judaiserande inviter! Denna min övertygelse som jag beskrivit ovan är INTE uttryck för uppfattningen att vi som hednakristna skall börja kalla Jesus för YeShuA, eller Gamla Testamentet för Tanach, eller Paulus för Shaul. Det är naturligt om man är jude eller bor i Isreal; men inte för oss som är svenskar och bor i Sverige.
Det för mig är bara svärmiskt, och naivt. Jag är inte heller anhängare till tanken att vi som hednakristna skall bli ”judar” enligt måttstocken dagens judendom, eller dåtidens fariséeiska judendom. Vi behöver inte hålla buden i GT. Vi behöver inte fira Sabbaten på lördag.
När jag var i Jerusalem 1981-82 skrev jag en uppsats för Prof. Emmanuel Tov, om Psalm 151 från Qumran, och dess relation till Ps 151 i LXX. Psalm 151 finns som ni säkert vet, inte i den masoretiska texten, men den finns i LXX, i Peshitta, ethiopiska texten. Varför uteslöts den ur kanon? Eller varför kom den inte med i kanon, kanske är rättare att säga. Jag kanske skall publicera uppsatsen här på bloggen som ett första steg tillbaka till framtida förnyade studier? (Gjort… se följande inlägg nedan)