Detta skrevs i alla hast, som ett mail, till mitt barn-döpta fadderbarn, som gift sig med en troendedöpt, och behövde lite stöd inför ett biblegruppsmöte där man skulle samtala om dopfrågan. Eftersom det skrevs i all hast, och utan stöd av böcker etc så finns säkerligen felaktigheter, men huvudtesen håller (enligt min uppfattning…).
—-
Till mitt fadderbarn,
Här kommer några tankar,
1. Är TRO något intellektuellt: dvs är det att tro att vissa saker är sanna, att Bekänna något inför andra? Eller är tro en attityd, ett förhållningsätt, en del av en relation? Vad är TRO, det är en grundfråga.
Är TRO ett förhållningssätt i en relation mellan en person (människan) och en GUD som är en person. DÅ betyder TRO tillit, förtröstan, att hållas sig till, att hålla ngt vara fast och visst, att säga AMEN till det.
TRO på hebreiska (som var Jesu och apostlarnas språk) är byggt på roten ´ M N, tre bokstäver med rotbetydelsen: Säkert, visst, fast, stabilt, pålitligt, tillförlitligt, noggrant, stadigt,
Verbet TRO heter He’eMiN, som betyder just ”Satsa på det pålitliga”. ‘aMeN (Amen) betyder: Ja, så är det, Det litar jag på, Jag tror det!, Jag satsar!
Detta är Bibelns, judendomens, och by the way Luthers definition av tro, och jag är av samma åsikt.
Detta leder till nästa steg 2.
((Det andra sättet att definiera tro, kallar vi Bekännelse, det är något annat. Men om TRO är att bekänna, att vara medveten och uttrycka en åsikt, uppfattning om vad som är sant: då leder det till en helt annan slutsats, dvs till vuxendopet som en bekännelsehandling.)
2. Om TRO är tillit, förtröstan, att hålla sig till, i en relation mellan två personer: DÅ kan ett barn också TRO. Det kan också en förståndshandikappad göra, som inte har någon intellektuell förmåga mer än ett barn av 1 eller två år. (Och motsatsen: Om tro är att vara medveten, bekänna en uppfattning, en åsikt om vad som är sant: då kan ett barn inte döpas, och då kan inte heller en förståndshandikappad TRO (och bli vuxendöpt…)
3. Kan man då döpa alla barn, vem som helst? Nej, det handlar om att man måste tillhöra ett sammanhang. Man är som barn, och förståndshandikappad, inympad i eller del av en familj, ett hushåll: Det är som en del i gemenskapen, som de vuxna och de som står i ansvarsställning som BÄR fram barnet till Gud (Jesus).
Det finns en liknelse om den förlamade mannen, som firades ned från taket som öppnats. Det står då: Då såg Jesus DERAS tro, vände sig till mannen ock sade: Jag förlåter dig dina synder, dvs Jesus såg inte på mannens tro, det räcker med att man har ett sammanhang som bär fram en.
4. I Gamla förbundet var tecknet på att bli medlem i förbundet att man omskars på 8:e dagen. I NYA förbundet så ses dopet som motsvarande handling, man blir döpt in i förbundet. SE Kol 2:11-12: I honom blev ni också omskurna, inte med människohand, utan med Kristui omskärelse, då ni avklädde er syndiga natur, och begravdes med honom i dopet”. Dopet är det nya förbundets omskärelse, dvs inlemmande i GUD-gemenskapen, gudsfolket.
Om nu det gamla förbundet gavs till sådana som var barn, hur mycket mer skall inte då det NYA förbundet ges till de som är barn. Inte skall väl det nya förbundet vara sämre?
Judarna omskars barnen på 8:e dagen (står omvittnat bla i NT bla Fil 3:5 om Paulus). Seden i urkyrkan var att man döpte sina barn på den 8:e dagen, och det är förstås ingen tillfällighet.
5. I NT sägs på flera (ca 5?) ställen att hela familjen, och hela hushållet lät döpa sig. T.ex Apostlg 16:33, Givetvis var det i först generationen i urkyrkan mest vuxna som döptes eftersom den kristna tron inte funnits tidigare. Och på samma sätt är det i lutherska missionsfält: Det döps mest vuxna. I Sverige så sker det mer vuxendop i Svenska kyrkan än i frikyrkorna tillsammans!! (Eftersom vi numera är något av ett missionsland).
6. I urkyrkan och fornkyrkan (100-300-talet) ifrågasattes aldrig barndopet. Det har aldrig funnits någon teologisk diskussion om detta. Om mängder av andra saker har man diskuterat och skrivit fram och tillbaka (t.ex synen på treeenigheten, synen på nattvarden, synen på den helige ande, men aldrig barndopet). Den första diskussionen som uppstår sker på 300-talet när man börjar debattera om barn-dopet måste ske på den 8:e dagen eller inte!
7. Biskop Irenaeus som levde på 100-talet var med all sannolikhet barndöpt ca 140. Han döptes troligen av Polykarpos som i sin tur var lärjunge till evangelisten Johannes. Om redan Polykarpos (som dog ca 150) döpte barn, och själv fick sin undervisning från Johannes själv, så är det ett starkt vittnesbörd.
Slutligen:
Vi som menar att barn-dopet är rätt har en syn på dopet att det är något som GUD gör med oss. Vi människor bär fram våra barn, eller oss själva om vi är vuxna; GUD döper oss, avkläder oss vårs syndiga natur, begraver oss, så att vi får uppstå med Jesus Kristus. Dopet är inte något vi gör. GUD gör det, och kan göra det om det finns möjligheten till en relation där, Det är vår tillit och förtröstan, vår tro, som är grund för relationen.
Ett litet barn, 2-4 år, går med sin pappa i StorStockholm, och håller Pappa i handen när man går över övergångsstället. Barnet litar på sin Pappa, och håller fast. Relationen, tilliten finns där. Pappan leder barnet över vägen, trots faror, trots larm och oljud. Och barnet behöver inte intellektuellt förstå vad som händer. Den känner bara att det är lugnt och tryggt i Pappas arm och går med honom över vägen och når så småningom sitt mål: tryggheten i hemmet etc.
Det är ju inte rimligt att fråga barnet: Tror du nu, bekänner du intellektuellt att du behöver Pappa för att ta dig över vägen, Är du medveten om vad som händer? Är det ditt beslut att gå över vägen?
Nej, barnet vill hålla sig vid Pappa, och dit Pappa leder vill barnet följa med. Pappan gör något, barnet får del av de positiva i det som händer. Men om jag som Pappa ser ett barn på vägen som inte känner mig (ävenom det vore mitt barn), och försöker ta det i handen så kanske barnet springer iväg. Det barnet har inte någon tilllit till mig, det förtröstar inte på mig, och det finns ingen relation. Då kan inte jag leda det över vägen och skydda det från faror och fördärvet. Tilliten måste finnas för att Pappa skall kunde göra sitt. Så är det ju faktiskt.
De som förfäktar vuxendopet ser det i stället som en Människas handling, en bekännelse inför världen, människor och ande-världen, och inför Gud, och menar att dopet är någonting VI gör. OCh då måste vi veta, förstå, vara medvetna, och ha bestämt oss själva.
Men enligt bibeln är det ett annat dop: Johannes omvändelsedop. Det som man gjorde om och om igen, i princip döpte sig troende judar en gång i veckan (jämför hur muslimerna döper sig i vatten inför varje moskébesök).
Därför är det vanligt att speciellt amerikanska baptister när de kommer till Jordan-floden döper sig igen. Och det är rätt utifrån deras syn på dopet. Det är ju någonting de gör som en bekännelsehandling.
Men enligt bibliskt sätt att se så är man döpt en gång så räcker det.
I fornkyrkan behövde inte de som avfallit i tron döpas igen om de åter blev troende (och så är det idag också för Lutheraner, Anglikaner, Katoliker mm, ett dop i Gud, Faderns, Sonens, och Den helige Andes namn är alltid giltigt, för det Gud gjort kan inte vi människor göra om intet, det phentermine måste inte göras om, även om vi bryter relationen så att dopet längre inte har någon verkan. Men får vi åter upprätta relationen så verkar det ursprungliga dopet igen i full kraft. (Det finns skriftställen på att Gud inte ångrar sina gåvor och löften, men jag har dem inte till hand just nu).
PS. ett favoritstället för vuxendopsanhängare i Markus 16:16 är feltolkat: Det står på grekiska, med AORIST-tempus, som betecknar ett varande-tillstånde: De som är troende och döps, dvs troende och döpandes, som ett tillstånd av både och samtidigt. När båda tillstånden är förhanden. Det är inte så att man först måste TRO och sedan BLI döpt som om det vore olika tidstempus.
PS 2. Om någon hävdar att ett barn inte kan prisa och lova Gud om man inte kan prata, eller tänka intellektuellt så finns Bibelställen som säger motsatsen (har inte dem till hands just nu). Dessutom står det ju ofta att naturen, hela skapelsen prisar och lovar Gud, och tom Träden skall klappa i händerna (dvs prisa Gud)! Kan träden (som inte ens har ett intellekt) så kan givetvis barnen!!
Lite snabbt, men jag hoppas du får något att ta med dig!
God bless! och lycka till
mvh
Per-Olof Hermansson