Masorah – Tolkningstradition

Några principiella resonemang om kontext och tolkning

Linguistisk-grammatisk-historisk metod

Judendomen är en religion som starkt betonar det fysiska, kroppsliga livet och hebreiska är ett språk baserat på ord som i grunden uttrycker fysiska objekt och handlingar, och därför måste man förstå ordet och tolka dess betydelse.

Det går inte att läsa och tro att man skall förstå utifrån ordets egentliga isolerade mening. Ett exempel, Ben betyder son:  בֵּ֤ן   men man kan inte alltid tolka det som son, det kan t.ex betyda “egenskap, eller karaktär”, בֶּן־חַ֔יִל (1Sa 14:52 WTT) ”krigsduglig”

Man måste alltså tolka ord och sammansättningar dels utifrån sin kontext, och dels utifrån andra användningar av samma ord, och användningen av samma ord i andra sammanhang med samma tema som i den aktuella texten.

Ordens rot i hebreiska består av tre konsonanter som bär grundbetydelsen. De hebreiska orden stammar ur tidigare semitiska språk. Genom jämförande studier kan belysa ordets grundbetydelse.

Orden sätts samman i satser, där meningen hjälper till att tolka ordens betydelse. Ursprungligen användes inte vokaler i skrift. Utifrån ordets plats i satsen och satsens kontext kan man förstå vokalisering och ordets betydelse.

Med kunskap i språkets grammatik får man riktlinjer och stöd för tolkningen.

Slutligen behöver man hjälp att förstå textavsnittet genom en historisk analys. Den historiska kontexten hjälper en också att tolka texten.

För att förstå texten i dess historiska kontext är det nödvändigt att läsa andra liknande texter från samma period, ochääven i ett annat dokument, och även skrifter som ligger utanför Kanon.

För förståelsen av de hebreiska texterna i Bibeln kan man t.ex studera Qumran-texterna på hebreiska, eller Ben Sira på   hebreiska.

På ytterligare ett annat plan så behöver man läsa och studera texterna utifrån innehållet, och även läsa andra utombibliska texter utifrån innehållet för att se vilka strömningar och teologiska tankar som fanns strax före, under och strax efter Jesu tid.

Härigenom får man en belysning av vad texterna i t.ex Nya testamentet betyder, det kan gälla t.ex synen på begreppet Människoson, Messiastanken i judendomen, den judiska förståelsen av det pre-existestenta ordet eller Visheten på den tiden osv.

Med dessa verktyg kan man säga att man använder en linguistisk-grammatisk-historisk metod för att försöka förstå vad texten säger.

Blogg-svenskars försök att förstå

Alltför ofta stöter man, t.ex på bloggar, på amatör-analyser där någon utropar, Det står ju så eller så…och då har de läst i någon svensk översättning, kanske i någon gammal eller smal översättning. Det är amatörsmässigt sätt att analysera och resonera, och diskussioner på den nivån kommer aldrig leda till något fruktbart.

Diskussioner på bloggarna (t.ex Aletheia) ligger oftast på denna nivå. Och då blir det bara fåfängligheter av hela diskussionen. Vi bör avhållas oss från sådant. Det bygger inte upp.

Några exempel som visar att texten behöver tolkas

Vi kan ta orden för GUD som exempel.   אֵל   Ordet kan betyda mängder av saker, förutom Gud, t.ex. styrka, kraft:

WTT Genesis 31:29 יֶשׁ־לְאֵ֣ל יָדִ֔י לַעֲשׂ֥וֹת עִמָּכֶ֖ם רָ֑ע וֵֽאלֹהֵ֙י אֲבִיכֶ֜ם אֶ֣מֶשׁ׀ אָמַ֧ר אֵלַ֣י לֵאמֹ֗ר הִשָּׁ֧מֶר לְךָ֛ מִדַּבֵּ֥ר עִֽם־יַעֲקֹ֖ב מִטּ֥וֹב עַד־רָֽע׃

S00   Genesis 31:29 Det står i min makt att skada dig, men din faders Gud sade till mig i natt: ’Akta dig för att säga ett enda ord till Jakob!’

Här står Él för mänsklig kraft!

Det finns även ordet: אֱלֹהַּ   Som används både för att beteckna hednagudar, och GUD:

WTT Psalm 18:32 כִּ֤י מִ֣י אֱ֭לוֹהַּ מִבַּלְעֲדֵ֣י יְהוָ֑ה וּמִ֥י צ֜֗וּר זוּלָתִ֥י אֱלֹהֵֽינוּ׃

Psalm 18:32 Vem är Gud utom Herren, vem är en klippa utom vår Gud?

Vi kan ta רוח RWCH, som kan läsas både som RuaCH, som RaWaCH och ReWaCH med tre olika betydelser beroende på hur de vokaliseras. Vokalerna lades till ca 800 e. Kr av Masoreterna, så de är inte ursprungliga.

WTT 1 Samuel 16:23 וְהָיָ֗ה בִּֽהְי֤וֹת רֽוּחַ־אֱלֹהִים֙ אֶל־שָׁא֔וּל וְלָקַ֥ח דָּוִ֛ד אֶת־הַכִּנּ֖וֹר וְנִגֵּ֣ן בְּיָד֑וֹ וְרָוַ֤ח לְשָׁאוּל֙ וְט֣וֹב ל֔וֹ וְסָ֥רָה מֵעָלָ֖יו ר֥וּחַ הָרָעָֽה׃ פ

S00 1 Samuel 16:23 Var gång Guds ande ansatte Saul grep David lyran och spelade. Då kände sig Saul lättare till mods. Han blev lugn igen, och den onda anden lämnade honom.

ReWaCH betyder öppet landskap, öppen yta. RaWaCH är verbet som betyder utvidga öppna upp (den öppna ytan), i överförd bemärkelse betyder att göra det lätt att andas, komma ut i den öppna fria ytan där det fanns luft och vind.

Ett annat ord som är intressant är צר (TSaR) som betyder trångmål, att vara trängd, det ordet betyder i sin grundbetydelse trång, ihoptryckt, smal. Ursprunget till tolkningen av att RaWaCH betyder ”lätta upp sinnet, el. blilättare till mods” är bilden är att man är inträngd (TSaR) i en klippskreva, och när man kommer ut i den fria, öppna ytan (RWCH) och får lättare att andas då blir man lätt till mods.

Man behöver alltså kunna språket, och språkets lexikaliska (ordmässiga) grund.

Och slutligen אֱלֹהִים   Det används om både hednagudar, och om Domare och höga dignitärer.

Och det används givetvis om יְהוָ֖ה

WTT Deuteronomy 4:35 אַתָּה֙ הָרְאֵ֣תָ לָדַ֔עַת כִּ֥י יְהוָ֖ה ה֣וּא הָאֱלֹהִ֑ים אֵ֥ין ע֖וֹד מִלְבַדּֽוֹ׃

S00 Deuteronomy 4:35 Du har själv fått se detta för att du skulle förstå att det är Herren יְהוָ֖ה som är Gud, det finns ingen annan än han.

Eller denna text:

Deuteronomy 4:39 וְיָדַעְתָּ֣ הַיּ֗וֹם וַהֲשֵׁבֹתָ֘ אֶל־לְבָבֶךָ֒ כִּ֤י יְהוָה֙ ה֣וּא הָֽאֱלֹהִ֔ים בַּשָּׁמַ֣יִם מִמַּ֔עַל וְעַל־הָאָ֖רֶץ מִתָּ֑חַת אֵ֖ין עֽוֹד׃

Deuteronomy 4:39 Därför skall du i dag inse och besinna att det är Herren יְהוָ֖ה som är Gud uppe i himlen och nere på jorden, det finns ingen annan.

Man måste läsa in kontexten!   Både textens kontext utifrån en lingustisk-grammatisk analys, och den historiska kontexten utifrån en kunskap om den gammal-testamentliga teologin.

Masorah – tolkningstraditioner

Hela den judiska traditionen (och det judiska kan definieras som tiden efter återkomsten från Babylon, tiden innan får man nog kalla israelitisk ) översvämmar av tolkningar, och ofta motstående okompatibla tolkningar från olika rabbiner och olika rabbin-skolor.

Hur har judendomen bevarat sin tolkningstradition?

I Pirkei Avoth, från Mishna sägs det i kapitel 1 vers 1

מושה קיבל תורה מסיניי, ומסרה ליהושוע ויהושוע לזקנים,וזקנים לנביאים, ונביאים מסרוה לאנשי כנסת הגדולה

Mose tog emot ToRaH (Ordet, undervisningen) från Sinai, och lämnade över den till Josua, Josua [lämnade den] till de äldste, de äldste [lämnade den till profeterna], och profeterna överlämnade den till Stora Rådets människor.

Denna institution kallas Masorah, man tar emot undervisning och lämnar den vidare. Det gäller både den Torah som är skriftlig och den som kallas den muntliga Torahn.

I judendomen har hela tiden funnits profetskolor, och rabbinskolor, där lärjungar samlas kring en profet eller lärare och får del av dennes undervisning.

Detta sätt att tradera läran har förstås Paulus och Jesu apostlar lärt sig, och de använder det i den tidiga församlingen.

13 Som mönster för en sund förkunnelse skall du ha de ord som du har hört av mig, i tro och kärlek i Kristus Jesus.
14 Bevara genom den helige Ande som bor i oss det goda som har blivit anförtrott åt dig.(2Ti 1:13-14 SFB)

2 Och det som du har hört av mig inför många vittnen skall du anförtro åt pålitliga människor, som i sin tur skall bli utrustade att undervisa andra. (2Ti 2:2 SFB)

2 Jag berömmer er för att ni tänker på mig i allt och håller fast vid den undervisning som jag har fört vidare till er. (1Co 11:2 SFB)

15 Stå alltså fasta och håll er till de lärdomar ni har fått, muntligt eller genom brev. (2Th 2:15 SFB)

2 Ni vet vilka föreskrifter vi har gett er från Herren. (1Th 4:2 SFB)

3 Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot  (1Co 15:3 SFB)

I 1 Thess så säger Paulus att vissa föreskrifter har traderats från Herren (Jesus).

Man måste veta i vilken tolkningstradition man står i. Alla står i någon

Judendomen på Jesu tid

Det finns huvudsakligen två grenar kvar från den judiska roten, den fariseiska som utvecklats till den rabbinska nutida judendomen (med dess olika sub-grupper, alltifrån ortodoxa, konservativa, liberala); och den apostoliska som först bestod av judar med tro på Jesus (och som man kan kalla den apostoliska eller messianska), och den har senare utvecklats till den kristna församlingen/kyrkan (med dess olika sub-grupper: alltifrån ortodoxa, katolska, refomerta, lutherska, pingst, och nutida messianska troende).

Det judiska folket är Guds avskilda egendomsfolk, och vi hedningar som är kristna, tror på Jesus Messias, är inympade i det judiska trädet.

Den sanna Kristendomen är inympad i det sanna olivträdet. Det betyder att Gud den Högstes vilja var att Judendomen skulle blomma ut i en förnyad uppenbarelse: att nu även hedningarna skulle få del av Guds barmhärtighet och nåd, genom Jesus som Messias.

Inom judendomen fanns det flera riktningar, grupper: sadducéerna, fariséerna, zeloter, samaritaner och esséerna

Jesus samlade lärjungar omkring sig, och man kan bäst placera honom och hans lärjungar bland en av de judiska grupperna, den fariseiska, även om Jesus och hans lärjungar var kritiska till mycket som fariseerna och prästerna i Templet gjorde och stod för. Jesus fokuserade i stället på de ”fattiga i anden”, det enkla folket, ibland kallade ”Am Ha-aReTz”, landets folk.

Jesus och hans lärjungar var judar, och de gick regelbundet till Templet.   Om man med jude menar en person som genom födsel eller omvändelse tillhör det folk som tillber Gud som bor i Templet i Jerusalem, så var de judar!

Den fariseiska judendomstolkningen var en prästerlig judendom (d.v.s. prästernas tjänst i rituell renhet och tempeloffer var central), men det var en judendom för folket. Fariseerna själva var oftast inte präster själva.

Fariseerna praktiserade judendomen i vardagen, och koncentrerade sig på att få sig själva och folket att leva rituellt rent. De använde principen ”att sätta ett staket runt lagen”: d.v.s. om det finns ett bud (el förbud) så sätter man ett staket långt ifrån gränsen för att minimera risken att begå en överträdelse. Ett exempel från vår tid kunde vara: Du skall inte begå äktenskapsbrott: staketet blir att man inte får vistas ensam i samma rum som någon av motsatt kön.

På så sätt uppstod traditionen att skapa regler och förordningar (HaLaCha, הלכה som betyder Gående/walking, d.v.s. regler för hur man skall vandra trons väg).

En stor del av fariséernas halacha gäller renhetsregler för mat, dryck och kärl i hushållet. Ursprungligen gällde reglerna för prästerna och besökare inom Templet (inom Tabernaklets läger). Prästerna krävde inte att dessa regler följdes av folket utanför Templet.

Men fariséerna tolkade dessa att gälla även utanför Templet i alla fall inom Jerusalems murar.

Någon har sagt att fariséerna försökte få alla israeler att leva som om de vore präster. De organiserade grupper av människor som kunde leva tillsammans i renhet och med helt KoSher måltider. Begreppet farisée (parush) kommer från ett ord som betyder avdela, avskilja.

Det övriga folket kallades Am HaaReTz (landets folk), inte så väl sedda av fariséer och sadducéer.

Av dessa tre huvudgrupper överlevde två trostolkningar som i stort sett stammar ur den fariseiska: de messiastroende, och de skriftlärde rabbinernas. Hur gick det till?

I judendomen var Templet centralt, och särskilt försoningen som skedde genom offer. Simon den rättfärdige, överstepräst (c 200 före d tidsålder), sade ”På tre ting står (existerar) världen: På Torah, på Templetjänsten (‘aVoDa) och på kärleksgärningar.”

שמעון הצדיק היה משירי כנסת הגדולה הוא היה אומר על שלשה דברים העולם עומד על התורה ועל העבודה ועל גמילות חסדים: (Pirkei Avot 1:2).

Templet, den rituella renheten i Templet och tempeltjänstens offer var oundgängliga för Israels relation till sin Gud. Gud bor i sitt Tempel, där manifesteras att ”Han är Israels Gud och de är hans folk”.

När Templet störtades blev huvuddelen av prästerna som tjänade där förgjorda. Sadducéerna vars liv också kretsade kring Templet försvann i historiens glömska. Likaså Esséerna.

En av de få överlevande var Rabbi Johanan ben Zakkai, som framstod som den kvarvarande ledaren för den fariseiska riktningen.

Genom honom blev judendomen förvandlad från fariseisk till rabbinsk judendom (teologiskt mycket nära varandra).

När Templet revs år 70 uppstod en avgörande fråga för de skriftlärde: Hur skall nu folket få försoning för sina synder?

För de rabbinska arvtagarna till fariséerna så låg det nära till hands att utifrån skriftställen om att Offer utan ånger är värdelösa, nu börja betona hjärtats omvändelse och ånger, och att i stället för Templet och Tempeltjänsterna nu i stället fokusera på de renhetsregler som gällde inom Templets läger, men nu överallt där rättrogna samlas.

Rabbi Johanan ben Zakkai tolkade Templets förfall och offrens upphörande som Guds antydan att något annat nu skulle ersätta Tempeltjänsten:

”En gång när Rabban Johannan ben Zakkai kom mot Jerusalem, följde Rabbi Joshua efter honom och såg Templet ligga i ruiner: ”Ve oss! ” utropade Rabbi Joshua, ”att denna plats, där Israels missgärningar försonades, nu är skövlad!” ”Min son”, sade Rabban Johanan till honom: ”var inte ledsen, vi har en annan försoning lika effektiv som den [gamla]. Och vad är det? Det är kärleksgärningar, såsom det är skrivet: ”Ty jag önskar kärlek (חסד CheSeD) och inte offer” (Hosea 6:6) (Avot of Rabbi Nathan 4).

Så kan man se att fariseernas fokus att göra varje Israel till en präst banat vägen för en ny judendomstolkning.

Jesu lärjungar tolkade också sin judendom, men utifrån ett annat paradigm. De predikade ett budskap till hela folket.

”Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort både till Herre och Messias”. (Apg 2:36) (jag utelämnar det stora temat om Jesu offer som ersätter Tempeloffret).

Och detta predikade de utifrån Tempelberget, Herrens berg.

Två judendomstolkningar, två grenar på det judiska folkets tro och relation med Gud, har levt vidare.

För mig är det därför viktigt att om vi som kristna behöver hjälp med tolkning av vår kristna tro, så skall vi gå till våra judiska rötter i Skrifterna, samt i de judiska skrifterna som var strax före (t.ex Apokryferna, eller Ben Sira) eller samtida med Jesus (Qumranskrifterna) för att hitta tolkningsnycklar för vår förståelse av kristna begrepp såsom Nåd, Kärlek, Sanning, Tro, Omvändelse, Hopp, Förlåtelse, Försoning, Nitälskan, Herrens Fruktan (Fruktan för Gud), Vishet, Helgelse, Dop, Nattvard, Guds Namn.

Å andra sidan betyder det också, och detta är viktigt (!) att den rabbinska judendomen (efter år 70) har inte tolkningsföreträde till de judiska, hebreiska begreppen och Skrifterna. Vi äger dem lika fullt, och har åtkomst till dem genom våra judiska lärofäder, Jesu lärjungar, inkl Paulus.

Den senrabbinska judendomen skapade en tolkningstradition efter skiljsmässan från den Messianska judendomen i form av Talmud (200-500 d tidsålder) t.ex  Baraita, Gemara, Halacha, Aggada mm (Delar av Talmud, t.ex Mischna har muntliga rötter från Jesu tid.)

Den apostoliska (messianska) judendomen skapade också en tolkningstradition, dels i de nytestamentliga skrifterna, och dels i tidiga messianska skrifter, t.ex Didache ca 40-70 d tidsålder, och senare i de tidiga de kristna kyrkofäderna (100-250).

Ur tolkningssynpunkt kan man jämställa senare kyrkofäder med senare rabbinska skrifter, båda är arvtagare och uttydare till respektive judisk gren.

Kristendomen, och den kristna Kyrkan, har utvecklats och förändrats mycket sedan den messianska epoken (30-100   d tidsålder). De judiska kristna var dominerande i början, men i takt med att hedningar som fruktade Gud i synagogarna runtom i den dåtida världen kom till tro på Messias så blev de alltmer dominerande. Ofta var dessa mycketTorah-observanta, vilket lätt glöms bort i diskussionen. Så det riktiga fjärmandet från de judiska rötterna skedde inte plötsligt vid ett visst årtal, utan som en process under andra århundrandet (100-200). Men det finns belägg för att fortfarande kring år 400 så fanns det judiska kristna, d.v.s. troende som identifierade sig som judar med tro på Jesus Kristus (Kristus eftersom de var grekisktalande, Kristus = Messias).

Rabbinsk Judendom, och särskilt den ortodoxa judendomen har utvecklats och förändrats mycket sedan den fariseiska epoken (0-70 d tidsålder)

Vi som söker få en fullare förståelse av vår kristna tro gör ett kardinalfel om vi tror att vi kan gå till nutida ortodoxa judendomen eller till de senare delarna av Talmud för att uppenbarelse över den messianska judendom som lärjungarna levde i.

Lika lite skulle en nutida jude hitta sina judiskt rabbinska rötter genom att gå till nutida pingstförkunnelse, eller trosförkunnelse, eller lutherdom för den delen.

Skall vi hitta VÅRA judiska, hebreiska rötter behöver vi gå till roten i vår gren, till de nytestamentliga skrifterna (och de känner vi nog), till Tanach (GT), till Didache, till Ben Sira, Apokryferna, Qumran, och t.o.m till de tidiga kyrkofäderna, som i många stycken uppvisar en förbluffande när het till de judiska källorna.

Det är intressant att ibland också kika i senare judiska skrifter, särskilt Mishna, men även Talmud, t.ex i Baraita, Gemara och Aggada. Men då skall vi veta att vi är utanför vår egen trosmässiga grund, de är ju mer ren parallell mot kristendomens senare andliga litteratur, t.ex senare kyrkofäderna.

När vi nu skall tolka skrifterna så måste vi först veta i vilken tolkningstradition vi står i.

Är det den fariseiska-rabbinska? Eller den apostoliska/kristna/messianska.

Vilken sub-grupp vi är med i spelar förstås också roll (om vi är pingsvänner eller lutheraner), men den avgörande skillnaden är ändå mellan dessa två: den fariseiska-rabbinska och den apostoliska/kristna/messianska.

Till de pingsvänner som värjer sig mot ordet tradition vill jag säga att jag försökt visa att det är ett bibliskt begrepp. Alla har någon form av tolkningstradition. Även pingsvänner har tolkningstraditioner, och andra traditioner t.ex när det gäller utformning av gudtjänstens liturgi!

För att förstå sammanhang, som t.ex. frågan om Jesus är Gud, så räcker det inte att bara läsa några ord i några verser. Vi måste lära oss mycket, och få tolkningsnycklar, både via vår kunskap som vi inhämtar i olika källor, men även genom den tolkningstradition vi står i.

Vi måste framförallt hitta teman i skrifterna, och där dessa teman tas upp och förs vidare där har vi en tolkningsnyckel för att förstå de nya sammanhangen.

Det judiska sättet att tänka

Det judiska sättet att tänka skiljer sig från den vi västerländskt skolade är vana vid.

Sådant som inte vi förstår med västerländskt förnuft är helt naturligt för den judiska tanken. Judisk tro byggs inte upp med svart eller vitt. Det är inte alltid antingen eller, utan ofta både – och. Bara för att något verkar omöjligt för vårt västerländska skolade hjärna så är det inte omöjligt enligt ett judiskt synsätt. Både Gamla och Gamla och Nya testamentet är fulla av mysterier, som enligt judiskt tänkesätt inte är menade av vi skall förstå till fullo. Vi får acceptera dem i vördnad och tacksamhet för att Gud är och vi är hans barn.

Detta sätt att förstå texter behöver vi också som lever i den inympade grenen lära oss. Vi måste inte förstå allt med vårt förnuft. Guds mysterium är och förblir ett mysterium så länge vi lever i den här världen.

Kontinuerlig uppenbarelse

I Skrifterna sker en kontinuerlig, stegvis uppenbarelse. Hela Guds rådslut avslöjas inte på Skrifternas första sida!

Gud kallade Abraham och gjorde ett förbund med honom. Nu var inte mycket uppenbarat om Guds väsen och villkoren för förbundet. Det fortsätter med Isak och Jakob.

WTT Exodus 6:3 וָאֵרָ֗א אֶל־אַבְרָהָ֛ם אֶל־יִצְחָ֥ק וְאֶֽל־יַעֲקֹ֖ב בְּאֵ֣ל שַׁדָּ֑י וּשְׁמִ֣י יְהוָ֔ה לֹ֥א נוֹדַ֖עְתִּי לָהֶֽם׃

S00 Exodus 6:3 Jag visade mig för Abraham, Isak och Jakob som Gud den Väldige, men jag gav mig inte till känna för dem under mitt namn Herren.

Uppenbarelsen om hans högsta namn kom först senare!

WTT Exodus 3:13 וַיֹּ֙אמֶר מֹשֶׁ֜ה אֶל־הָֽאֱלֹהִ֗ים הִנֵּ֙ה אָנֹכִ֣י בָא֘ אֶל־בְּנֵ֣י יִשְׂרָאֵל֒ וְאָמַרְתִּ֣י לָהֶ֔ם אֱלֹהֵ֥י אֲבוֹתֵיכֶ֖ם שְׁלָחַ֣נִי אֲלֵיכֶ֑ם וְאָֽמְרוּ־לִ֣י מַה־שְּׁמ֔וֹ מָ֥ה אֹמַ֖ר אֲלֵהֶֽם׃

S00 Exodus 3:13 Då sade Mose till Gud: ”Om jag nu kommer till israeliterna och säger att deras fäders Gud har sänt mig till dem och de frågar efter hans namn, vad skall jag då svara?”

Gud avslöjar sitt namn först till Mose:

WTT Exodus 3:14 וַיֹּ֤אמֶר אֱלֹהִים֙ אֶל־מֹשֶׁ֔ה אֶֽהְיֶ֖ה אֲשֶׁ֣ר אֶֽהְיֶ֑ה וַיֹּ֗אמֶר כֹּ֤ה תֹאמַר֙ לִבְנֵ֣י יִשְׂרָאֵ֔ל אֶֽהְיֶ֖ה שְׁלָחַ֥נִי אֲלֵיכֶֽם׃

S00 Exodus 3:14 Gud sade: ”Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.”

Sedan kommer tiden i Egypten, och till slut Mose. Genom alla berättelser får vi veta mer om Guds väsen, och nu än uppenbaras mer i och med förbundet på Sinai.

Denna process av allt större uppenbarelse genom de verk Gud gör med sitt folk, och genom de bud han ger brukar kallas frälsningshistoria, berättelsen om hur Gud gör allt för att frälsa mänskligheten, trots ett bångstyrigt folk.

Ju långre fram vi kommer i de bibliska skrifterna desto mer uppenbarar sig Gud genom att visa sitt väsen, vem harn är och vad han vill.

Det betyder att man behöver se tidiga skrifter i ljuset av senare skrifter. Skrift måste tolkas med skrift. Det är också rabbinernas princip, och de hade också med sig den munliga traditionen i denna tolkning.

Det betyder också att om vi tar en vers i GT så kan vi inte i den versen se den fulla uppenbarelsen av det versen talar om, det måste ske tillsammans med andra ställen från GT och NT.

Attityd mot den hebreiska-judiska grunden

Vilken attityd skall vi ha mot den hebreiska-judiska bakgrunden till vår tro?

Jag menar att detta avgör var vi hamnar.

Jag för min del menar att vi skall närma oss våra judiska rötter, och de hebreiska begreppen i en attityd av att vilja lära sig, fördjupa vår trosförståelse, och bli befruktade av det vi upptäcker.

Det handlar inte om att slänga vår egen kristendom och tro överbord, att överge den.

Både jag som är svensk lutheran, och de av er som är pingstvänner eller kommer från Livets Ord-sammanhang, kan genom studier i den judiska bakgrunden, och de hebreiska rötterna bli befrukade, berikade, stimulerade av det vi kan se och lära oss, utan att det för den skull det skulle betyda att vi överger vår församlingsgemenskap, och överger de det som Luther kallar ’a diafora’, d.v.s. sådana saker i gudtjänstutformningen som inte är frälsningsavgörande, och varken gör till eller ifrån.

Men genom en sådan befruktning tror jag också att vi som är troende från olika riktningar kommer att komma närmare varandra och se varandra som bröder på ett djupare sätt. Vi kan ha skilda uppfattningar i vissa frågor, men när det gäller grundfrågorna om frälsning, vår tro, synen på nåd, förlåtelse, bön, m.m så kommer vi ha fått djupare dimensioner som är gemensamma.

Det handlar om att ha en positiv drivkraft i utforskandet, inte en negativ där vårt mål är att visa på allt fel som funnits, eller finns i den senare kristna kyrkan.

Jag tror att negtiva drivkrafter sällan leder till positiva berikande och befruktande upptäckter.

Messianska Föreningen Shalom

Hur skall vi då klassificera MFS?

Vilken av grenana på den judiska roten tillhör de?

Uppenbarligen inte den fariseiska-rabbinska, eftersom de inte är födda judar. Och dessutom tror de att de apostoliska skrifterna (NT) är inspirerad skrift. Och till råga på allt tror de att Jesus är Messias, Gud Son, som frälser. Enligt judissk Halacha (lagregler) är de MINIM, d.v.s. hedningar som man som jude måste ta avstånd ifrån, och som är fördömda.

Men de tillhör heller inte i den form de har idag den apostoliska-messianska-kristna grenen. De förkastar Jesus som Gud och HERRE.

Jag ställde frågan i debatten: Vilken tolkningstradition tillhör ni? Och prövade tanken att MFS är ett försök att skapa en ny tolkningstradition.

Jag fick inget klart, tydligt svar.

Och idag är min slutsats: MFS och kanske främst Ketriel Blad, försöker idag skapa en ny Masorah, som han inte fått te emot från någon, och det måste ses som ett försök att skapa en ny religion, varken judisk eller kristen.

Analys av MFS:s lära

I kommande artiklar kommer jag föra fram några argument för att Gud är Fader, Son och Ande, utifrån ett hebreiskt/judiskt perspektiv, och utifrån den tidiga apostoliska-messianska-kristna rörelsen, bl a genom att analysera dopritualerna i Didache, jämfört med den judiska dopritualen, och dopritualen ca 150, och ca 200, där det tydligt framgår att man döpte i namnet GUD, Fader, Son och Ande.

Jag kommer också att utifrån en lingustisk-grammatisk-historisk metod analysera Ketriel Blads skrift: ”Är treenigheten Biblisk”.

Jag hoppas att alla som kallar sig kristna genom detta får upp ögonen för att MFS:s lära i egentlig mening är en villolära – i likhet med andra som kommit och gått genom århundrandena – men att ni samtidigt kan få en positiv syn på de hebreiska rötterna och judendomen som grunden för den kristna tron, utan att falla i det dike som Ketriel & Co. fallit i.

Diskussioner med dem är fåfängliga – Ketriel kommer aldrig låta sig påverkas av diskussioner på webben.

Argument biter inte. Ger man ett argument som visar något som de sagt som är fel, så kommer de bara med andra nya argument och glömmer sina ”misstag”.

Vi får överlämna dem i Guds händer – och Hans Andes påverkan.